Ett taktiskt felsteg

 
++
Eric Saade
Winning Ground
 
Pop ”Men vad Saade du, Kling. Var det här inte ett uppdrag för dig?”
Hur man än vrider och vänder är det här ju ett fantastiskt skruvat skott mot eget mål. Så vrickat att inte ens Andy Warhol skulle se något slags popkulturellt värde i det hela. Ja, någon i ledningsställning på sportredaktionen måste ha smulat ner väldigt roliga svampar i lunchomeletten för att komma på något liknande.

Att låta en riffskadad sportallergisk hårdrockare vräka omdömen över en färsk låt med en artist som säger hen nada – och detta inför ett mästerskap som ligger så långt bortom hens intressesfär att de inte ens delar landskod – är lite som att plocka med sig bandyklubban till golfbanan. Risken finns att det är svårt att gå en hel runda, men samtidigt inte helt ogenomförligt. Bara väldigt oortodoxt och väldigt krångligt.
Därför ber jag redan nu om ursäkt. Råkar jag med dessa rader trampa på några tår, vare sig artistiska eller iklädda dobbade skor, är det inget illa ment med det. Metalslusken vill inte nita någon. Inte ens fälla ut ett krokben på vägen mot ett EM-guld.

Men nog känns väl ”Winning ground” lite som ett taktiskt fegspel, likt ett föga offensivt bakåtpassande snarare än ett kaxigt avancemang in på motståndarnas planhalva. Låten i sig – troligtvis inte så jätteinspirerad av Saxons ”Killing ground – innehåller ju allt som den ska. Skrålande läktarkörer, kolsyrebubblande discobeats och en text om att … ja, vinna hela konkarrongen. Antar jag.
Därför känns den ju inte heller som några kaxiga brösttoner som kan bära ett lag fram till vinst. Snarare som något som åker ut i kvarten, efter en ganska så blek insats på mittfältet.

Källa

//Bettan

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0